germsofperfection

Jag satt just och funderade på om jag skulle skriva ett ointressant och tråkigt inlägg om hur det gick för mig på jobbet idag. Då det gick åt helvete idag också kändes det som en upprepning av gårdagen så jag beslutade mig för att låta bli. Så nu vet ni hur det gick för mig på jobbet ändå, kalas.

Istället för att blogga om arbetsdagen satt jag och fördrev min tid med att göra ingenting i väntan på ingenting, typ. Det är bäst att fördriva tid man inte har. Utan att ens tänka mig för sitter jag och spelar röj, som är ungefär det mest konstruktiva man kan göra på den här datorn. Det är nu den stora händelsen kommer som liksom är höjdpunkten i det här inlägget. Helt plötsligt när jag klarat en omgång dyker highscorerutan upp, jag blir extremt förvånad och kollar på tiden. 113 sekunder! Hundratretton fucking sekunder! Kan ni fatta, storröjaren, på 113 sekunder. Det är galet. Jag är så jävla bra! Jag tror inte ni förstår hur stort det här är. Nu är jag liksom fjorton sekunder ifrån världsrankingen och jag menar, hur mycket respekt är inte det då, världsrankingen i röj! Det här är hysteriskt. Nu måste jag nöta alltså! Fuck matteprovet imorgon, det löser sig. Världsrankingen here I come!

Det där gjorde min kväll! Till en annan sak som inte gör mina kvällar, eller dagar. Det är jobbigt att äta nu igen. Och det handlar inte om ätstörningar, och inte heller skumma virus (eller muncancer) som orsakats under minnesluckor för den delen. Nej den här gånger kommer maten istället inte ner i magen, känns det som. Efter att jag har ätit känns det som att maten ligger kvar typ i halsen, och det är ingen form av illamående. Det gör bara ont. Och det gör ont i typ hela bröstet. Det är jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra åt saken, så jag låter bli. Nu ska jag äta!