germsofperfection

Jag kände just för att ta ett långt, varmt och skönt bad. Läsa min bok och bara chilla. Men nej, jag känner att det tar för mycket tid, eller något i den stilen. Jag har alltid påstått att jag inte kan stressa, men efter denna badtanke slog det mig att det kanske är så att jag inte vet bättre. Det kanske är så att jag aldrig tar mig tid att verkligen slappna av och därför  tror att mitt liv är alldeles lagom, utan stress osv. Jag kanske borde prova att ta mig tid till detta långa bad någon gång. Men inte nu, jag har fullt upp med att göra ingenting. Eller så fortsätter jag bara så här, för jag trivs ganska bra, varför anstränga sig för att det ska kännas dåligt liksom.

Jag fick nyss dagens träningspass. Jag åt våfflor. När jag äter våfflor är det ett riktigt träningspass, i alla fall om jag gör dom själv. Det hela börjar med att vispa ihop smeten, som är ett projekt i sig. Det är i alla fall skönt att man är van vid besläktade rörelser (spela gitarr alltså!). Att hälla upp smeten i järnet är i och för sig ganska enkelt. Men det är nu det jobbiga kommer, förtärningen. Eller inte förtärningen i sig, men resan från kök till matbord. För er som inte vet så äter jag här, på mitt rum, vid min dator. Och eftersom jag inte gillar svampiga våfflor så äter jag dem direkt när dom kommer ur järnet. Det innebär att jag måste korsa hela huset, då mitt kök ligger så långt ifrån mitt rum man kan komma (nej, det är inte lika långt som det låter), före och efter varje våffla. Idag åt jag elva våfflor, vilket innebär att jag har sprungit i min trapp 22 gånger under måltiden. Våran granne måste älska våfflor.