germsofperfection

Man kanske skulle starta upp det här igen. Frågan är vart man börjar, finns liiiiiiite för mycket att säga, så jag börjar med att inte säga något av det. Istället tänkte jag berätta att thrice kan vara ett av de bästa band som någonsin existerat. Så nu vet ni det och alla är nöjda och glada, fast jag känner att jag kommer sakna medhåll på den punkten. Om att dom är bäst alltså. Sen kan jag ju dela med mig om min teori om helikopterplattor. Inte sådana man landar helikoptrar på utan vi snackar frisyren. För er som fortfarande är vilsna, googla fresh prince of bel air. Det är ju bara negrer som klipper helikopterplatta, förutom ace i starship troopers som i alla fall gör ett tappert försök, ni vet han med den muterade högstadiementaliteten, fast nej det vet ni nog inte heller. Min teori (som jag kom på på jobbet där det finns lite för mycket tid att tänka) lyder i alla fall så att det här började i afrika där de istället för att äta och gå i skolan bär saker på huvudet. Då dessa varelser antagligen är mer besläktade med djur än folk som inte bor i afrika är det ju självklart att den djuriska instinkten kommer in och jag tror det var såhär det började; Om jag klipper helikoperplatta visar jag för kvinnorna att jag är bäst på att bära saker på huvudet, och eftersom jag är den bästa hanen i flocken kommer jag kunna smitta fler människor med aids. Sådär, nu vet vi också hur aidsepedemin startade.

I övrigt så mår jag skitdåligt och bor i en överväldigande självömkan. Och nu tror vi alla såklart att det handlar om sanna. Fel. Eller ja det är väl klart att det är jobbigt ibland men anledningen till att jag i själva verket mår som en hög med sten är för att jag verkligen inte tycker om mig själv, och för att jag inte riktigt vet vem jag är. Här kastar vi in lite ironi då mitt nuvarande favoritalbum heter identity crisis. Du är ful och alla hatar dig. Det skulle kunna vara en taskigt sagd replik av en blekfet trettonåring med glasögon i en svensk film med skrämmande låg budget, men det var faktiskt min tanke häromdagen. Jag gick förbi spegeln i våran lite för trånga byggbarack och så sa det poff i mitt huvud. Reaktionen av det var att jag gick omkring och var sur resten av dagen, för vem fan tänker så? Förutom den där trettonåringen som fick rollen för att hennes mamma vänstrar med regissören. Det är då man verkligen slutar känna igen sig själv.

Här var tanken att världens snyggaste konsertbild skulle befinna sig men det gör den inte, den befinner sig nämligen ingenstans. Jag har till och med kollat igenom hela min bilddagbok efter den, där finns det istället sjukt mycket roligt. Det var kul att vara fjortispojke. Så det är något jag rekommenderar till alla er som inte jobbar och har för mycket fritid. Jag jobbar, jag trivs inte med det. Nu sover jag.