kort och rockig
Det känns som vår ute. Det kan bli en fin höst. Och av någon anledning har jag börjat få mail lite då och då om att jag, utan förvarning, ska ägna mina lördagar åt primitivt jordbruk på diverse golfbanor. Jag tror det är någon högre makt som försöker aktivera mig. Och min kropp. Den börjar mest likna en påse, kanske. Den här gången ska jag inte spela med en nybörjare med underbett som skulle kunna orsaka en drunkningsolycka i regn och någon random gubbe. Nej, den här gången ska jag spela med en människa som har världens jobbigaste leende. Det går liksom inte att vara sur och se ut som någon med ett löst ansikte som tittar ut genom en bilruta i 182 km/h. Han kan det. Det är lite som en overlycklig julia roberts, fast konstant.
